Sabina Grubbeson, grundare av Loza Foundation, möter en av kvinnorna som överlevt flera våldtäktsläger under kriget i Bosnien. 

Projekt i Bosnien för kvinnorna som blev krigets offer:

I över 20 år har kvinnorna som överlevde kriget i Bosnien tystats ner, ensamma med sina traumatiska upplevelser från våldtäktsläger, sexuella övergrepp, tortyr och förnedring. Nu vill Loza Foundation, i samarbete med lokala organisationen Kvinnors kraft, bryta tystnadskulturen och stötta deras kamp.

– Genom psykologiskt stöd, men också juridisk hjälp i rättegångarna, ska vi medverka till att de får upprättelse för brotten de utsatts för, säger Sabina Grubbeson.

Deras liv krossades av krigets fasor. Kvinnorna som överlevde våldtäkts- och koncentrationslägren under kriget i Bosnien har lidit i tysthet, på grund av skam och skuld som felaktigt belastats dem. Många har isolerat sig med sina traumatiska minnen eller tagit sina liv.

– Nästan 25 år har gått och många av de här kvinnorna har ett desperat behov av medicinsk och psykologisk hjälp, de flesta är arbetslösa och lever i fattigdom. Många har gett upp hoppet om upprättelse, men sitter fast i sitt trauma. Ett trauma som ärvs i generationer där besvikelse och depression går vidare till barn och barnbarn. Mönster som behöver brytas, och då hjälper det inte att samhället lägger locket på, säger Sabina Grubbeson.

En rapport som Amnesty International presenterade 2017 uppskattar att omkring 20 000 kvinnor utsattes för våldtäkt och sexuellt våld under kriget i Bosnien 1992-1995. Rapporten, som bygger på två års forskning, visar att offren fortfarande nekas rättvisa. Knappt 800 överlevande kvinnor har fått ut viss månatlig ersättning. Och sedan rättegångarna om krigsförbrytelser inleddes i Bosnien 2004 har mindre än en procent av det totala antalet offer för sexuellt våld kommit till domstol.

– Loza Foundation utvecklar nu ett samarbete med Kvinnors kraft för att hjälpa de här kvinnorna som utsatts för så mycket hemskheter. Dels genom psykologiskt och ekonomiskt stöd och dels genom juridisk hjälp under rättegångarna.

I researcharbetet om kvinnorna som överlevde kriget var det särskilt ett livsöde som berörde Sabina djupt. I boken ”Leila, en bosnisk flicka” skriver Alexandra Cavelius om Leila, som var 16 år när kriget började. För Leila förändrades livet över en natt och var plötsligt inte mer värt än de cigarettpaket hon såldes för till olika soldatbordeller. Hon våldtogs dag och natt, torterades och utsattes för skenavrättningar. Leila överlevde, men än idag, två decennier senare, plågas hon svårt av sina upplevelser.

– ”För andra är kriget över. För oss har det bara börjat.” Så börjar boken om Leila och den beskriver vad som händer med en kvinna som förlorar rätten till sin egen kropp och utsätts för svält, tortyr och förnedring. Men också om hur många kvinnor trots allt överlevde de allra hemskaste brott mot mänskligheten.

Idag är Leila 42 år och bor i ett hus med sin man och sina tre barn. Minnena från kriget jagar henne fortfarande, men tack vare Kvinnors kraft har hon fått hopp om framtiden igen. Genom organisationen Kvinnors kraft har Leila fått hjälp att klara sig ekonomiskt. Hon började odla lavendel och genom en donation fick hon fem bikupor. Hittills har hon lyckats försörja sig på lavendeltvål och försäljning av honung.

– I augusti 2018 träffade jag Leila och hon berättade för mig om sina upplevelser. Leila är en av få som stått upp för sina rättigheter medan andra varit tysta, förlamade av de känslomässiga trauma de upplevt. Men nu, tjugo år efter kriget, verkar det som en del av de här kvinnorna bryter tystnaden. Det kanske krävs en tid av tystnad innan blockeringar spricker, eller så ligger det i tiden, säger Sabina Grubbeson.

Genom Loza Foundation och Kvinnors kraft öppnas nu möjligheter för privatpersoner och företag att skänka bidrag till projekten för kvinnorna i Bosnien.

– Vi ber om hjälp att ge de här kvinnorna en chans till en ljusare framtid. För varje år som går förlorar de hoppet om att någonsin få upprättelse, men de kan inte glömma vad som hänt dem. Det borde inte vi heller, säger Sabina Grubbeson.

Fotograf Joakim Roos om arbetet med Loza Foundation:

Han har arbetat som fotograf i 30 år och rest till Balkan många gånger. Genom arbetet med Loza Foundation vill Joakim Roos visa en så sanningsenlig bild som möjligt av situationen för utsatta kvinnor, barn och funktionshindrade i Bosnien och Makedonien.

– Jag hoppas att bilderna ska engagera människor och ge dem en tankeställare.

Hur kommer det sig att du började jobba med Loza Foundation?

– Sabina Grubbeson tog kontakt med mig angående projektet för funktionshindrade i Demir Kapija, Makedonien. Hon förstod att jag tillbringat mycket tid på Balkan som fotograf och gillade mina bilder.

Vad gjorde att ditt intresse väcktes för organisationen?

– Loza är väldigt dedikerade till sina projekt, det finns ett stort engagemang som har starka rötter på Balkan. Projekten var relevanta och trovärdiga. Det gillar jag.

Hur började samarbetet?

– Vi gjorde en skiss över hur Loza Foundation ville kommunicera med bilder. Jag är till stor del en ”svartvit” fotograf och tar mest dokumentära bilder. Jag tänker att det passar Loza Foundation att försöka visa en så sanningsenlig bild som möjligt om hur situationen ser ut på Balkan.

Hur många gånger har du varit på Balkan?

– Jag gjorde min första resa till Bosnien redan 1995. Sen blev det resor dit 2001, 2003, 2004, 2005 och 2013. Utöver det har det blivit ett 20-tal resor till de andra länderna. Serbien, Kroatien, Kosovo, Albanien, Rumänien och Bulgarien. Balkan är ett spännande ställe. Det pågår en ständig utveckling där som är intressant att följa och medverka till, tillsammans med Loza Foundation.

Hur var det första gången du kom till institutionen i Demir Kapija?

– Intrycken var omvälvande. Det var tragiskt att se situationen för de människor som bor där, undangömda i största möjliga mån från övriga samhället. Brister på alla nivåer. Jag tänkte att här finns inget människovärde kvar. De som bor där har väldigt olika funktionshinder, men det var i stort sett blandade huller om buller. Det blir ju väldigt svårt att reda ut vilka behov var och en har och vilka förmågor som finns som kan tillföra samhället något. Där fanns många som skulle kunna ha en meningsfull tillvaro ute i samhället.

Vad vill du förmedla med dina bilder därifrån?

– En känsla av utsatthet, men samtidigt beskriva att samtliga som lever där är en del av mänskligheten och borde få sina behov tillgodosedda. Att bli sedda, respekterade och delaktiga i samhället utifrån sina förutsättningar.

Vad har ni på gång just nu?

– Projekten i Bosnien lanseras nu under hösten 2018. Det handlar dels om människor med funktionshinder, men också om de kvinnor som blivit drabbade av våldtäkter under kriget 1992–1995. Att ta sig tillbaka till ett värdigt liv efter ett krig är en lång och svår process. Det finns fortfarande internflyktingar, människor som hamnat i flyktingläger och bott där i över 20 år. Tiden står still och jag ser att folk lider av att inte kunna återvända eller få möjlighet att utveckla ett nytt liv. Många har utvecklat kroniska stressymptom, men det går att hjälpa dem med rätt form av bistånd.

Hur påverkas du av de här mötena med människor som har det svårt?

– När jag fotograferar blir det naturligt att jag kommer nära, vilket gör att det är svårt att inte påverkas. Det är självklart svårt att möta så många människor som inte har det bra och lider, men jag blir också positivt berörd när jag ser varje människas förmåga och värme.

Vad händer härnäst?

– Just nu studerar jag socialantropologi och global utveckling på Göteborgs universitet. Det går i korthet ut på att kunna skapa förståelse för olika kulturer och att analysera vart världen är på väg och vad som är en god utveckling. Att kombinera fotograferandet med kunskap om till exempel hur ett gott bistånd ser ut är spännande.

Loza Foundations fotograf Joakim Roos besöker institutionen för funktionshindrade i Demir Kapija, Makedonien. Foto: Sabina Grubbeson.+

Dr. Branka Antić Štauber (till vänster) i ett av de 156 flyktingläger som fortfarande finns kvar i Bosnien. 

Loza Foundation samarbetar med organisationen Kvinnors kraft:

De har kallats ”kvinnorna som blev kvar”. Tusentals änkor, mammor, systrar och döttrar som förlorade allt i Bosnienkriget och som fortfarande bor i flyktingläger, utan kraft eller möjlighet att ta sig hem igen.

– Vi vill hjälpa de här kvinnorna att integreras i samhället och kunna försörja sig. Få tillbaka sina liv igen, säger Sabina Grubbeson, grundare av Loza Foundation.

Över 20 år har gått sedan kriget i Bosnien-Hercegovina. Men för de kvinnor som tvingades lämna sina hem, utsattes för systematiska våldtäkter och förlorade nära släktingar, lever de plågsamma minnena kvar. Under kriget samlades många kvinnor och barn i flyktingläger och här bor många av dem fortfarande kvar, i fattigdom och utanförskap. Flertalet lider av posttraumatiskt stressyndrom och sjukdomar till följd av övergrepp och upplevelser från kriget. Och barnen, som vuxit upp under trasiga förhållanden, har drabbats hårt av den depression och sorg som präglat livet i lägren.

– Grunden till den här situationen beror på att de här människornas rädsla att återvända till de samhällen där de bodde förut, och möta de grannar och bybor som dödade deras släktingar under kriget, har gjort dem till flyktingar i sitt eget land. Idag lever de utanför samhället och har tappat tron på framtiden, säger Sabina Grubbeson.

Nu har Loza Foundation påbörjat ett samarbete med Snaga žene, Kvinnors kraft. En organisation som bildades 1999 i Tuzla ett par år efter Bosnienkriget och som drivs av Dr Branka Antić Štauber. Målet är att hjälpa de drygt 7 000 kvinnor och barn som fortfarande bor i de 156 uppsamlingsläger som finns kvar i Bosnien.

– Kvinnors kraft har tagit fram en framgångsrik modell som omfattar psykologisk rehabilitering, juridisk rådgivning, medicinsk support samt ekonomiskt och socialt stöd. Bland annat köper de in växthus till familjerna och utbildar dem i att odla växter och grönsaker. Både för att kunna försörja sig, men också som en del av den själsliga läkningsprocessen.

Tack vare Kvinnors kraft har 300 kvinnor från flyktinglägren kunnat återvända till sina tidigare hem i Srebrenica. Den ökända staden där mer än 8 000 muslimska pojkar och män massavrättades i juli 1995. Ett oöverkomligt trauma, kan tyckas. Men genom stödet från organisationen har kvinnorna integrerats i samhället och försonats med sina grannar.

– En av kvinnorna i Srebrenica berättade om Dr Brankas fantastiska arbete och att hon, med hjälp av stödet från Kvinnors kraft och arbetet med sitt växthus, sakta läkt sina sår. Idag kan hon försörja sig genom sin odling och har fått tillbaka tron på framtiden. Det är helt fantastiskt att se, säger Sabina Grubbeson.

Kvinnors kraft är verksamma i 14 städer i Bosnien med inriktning på offer från koncentrationsläger, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter. Genom samarbetet med den bosniska organisationen kan fler kvinnor få möjlighet till utbildning och en väg ut ur de vakuum som de fastnat i.

– Vår förhoppning är att de här flyktinglägren ska tömmas helt. I utanförskap och diskriminering föds hat och motsättningar. Barn som växer upp under sådana förhållanden riskerar att hamna snett redan från början. Vi vill stå bakom alla de kvinnor som behöver hjälp att resa sig och ge dem en chans. Då får också barnen möjlighet till en bättre framtid.

Genom sitt samarbete med Kvinnors kraft har Loza Foundation hittat en kanal till utsatta kvinnor i Bosnien som gör det möjligt att stötta och stärka dem på ett professionellt och framgångsrikt sätt som gör det möjligt att stötta och stärka kvinnor i den svagare regionen av Europa.

– Nu behöver vi hjälp från privatpersoner och företag i Sverige att stötta vår verksamhet och skänka pengar till projektet, så att kvinnorna och deras barn, som redan utstått så mycket lidande, får ett bättre liv.

– För många av de här människorna pågår kriget fortfarande. Vi vill att det ska få ett slut, säger Sabina Grubbeson.