”Vi vill vara en röst för de som inte hörs, i länder många inte känner till” – Sabina Grubbeson, initiativtagare Loza Foundation

Loza betyder familjeträd på makedonska. Det är också namnet på den stiftelse som Sabina Grubbeson från Varberg grundat och lanserar nu 1 juli i år, med syfte att hjälpa utsatta människor i Europas fattigaste länder.

– Vi som grannländer måste ta ett större ansvar. Vi är alla en del av den europeiska familjen och med Loza Foundation vill jag erbjuda ett konkret sätt för både företag och privatpersoner att engagera sig, säger Sabina Grubbeson. 

Från och med 1 juli 2017 kommer Loza Foundation att börja kampen för människor som har det extra svårt i Europas fattigaste länder, där arbetslösheten är hög, lönerna extremt låga och det sociala skyddsnätet för de svagaste under all kritik.

– Många har uppfattningen att Europa är rikt, att det inte finns mycket fattigdom här. Det stämmer såklart inte och i de fattigaste europeiska länderna lever många människor under hemska förhållanden. Både länder och människor är som bortglömda fläckar på kartan, säger Sabina Grubbeson.

Under besök på olika institutioner i Makedonien blev det tydligt för henne hur utsatta människorna är. Landet ligger i botten på FN:s Human Development Index tillsammans med bland andra Moldavien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo.

– Man ser få eller nästan inga initiativ från biståndsorganisationer till Makedonien, trots att behovet av ekonomisk hjälp är enormt. Loza Foundation kommer att fokusera på praktisk hjälp till funktionshindrade barn och vuxna, fysiskt och psykiskt sjuka samt kvinnor som lever extra utsatt.

Biståndsarbetet kommer att utgöras av konkreta projekt på plats i länderna. Det kan handla om allt från att ge tillgång till värme till funktionshindrade, laga ett avlopp på ett barnhem eller till att ge tandläkarvård och terapeutiskt stöd där det behövs.

– Ju fattigare ett land blir, ju oroligare blir människor där. För mig var det självklart att börja vårt arbete i just Makedonien där jag har ett ursprung och lättare kunde bygga ett nätverk. Landet är väldigt oroligt idag och det behövs hjälp för att skapa en bättre balans.

Känslan av att vilja göra något för Makedonien och människorna där växte mer och mer hos Sabina. Ur detta föddes tanken på en organisation som skulle kunna hjälpa och stötta de länder i Europa som har det svårt. Namnet Loza har dessutom en direkt koppling till Sabina själv.

– Min farmor Loza kom från södra Makedonien. Jag hälsade på henne när jag var tonåring, men efter de Jugoslaviska krigen tappade vi kontakten. Det är först på senare tid som jag har rest tillbaka och tagit upp kontakten med landet och människorna på nytt. Det var där och då mitt initiativ till Loza Foundation föddes.

Den 1 juli är det officiella startdatumet för Loza Foundation. I dag har stiftelsen fyra styrelsemedlemmar och kommer att vara beroende av finansiering av såväl företag som privatpersoner.

– Att starta stiftelsen har varit en lång process för att få allt på plats. Det har varit en lång resa med alla myndigheter och kontrollinstanser för att starta en sådan här organisation, och det är ju inte det man vill hålla på med. Nu ser vi fram emot det mer praktiska arbetet! säger Sabina Grubbeson.

Det första projektet är Demir Kapija, en institution i en liten by i Makedonien, där omkring 230 fysiskt och psykiskt funktionshindrade barn och vuxna lever.

– Det är en stor institution med många avdelningar och mycket personal, men med väldigt få resurser. Jag har varit där vid tre tillfällen för att bygga en stark relation med dem. Nu senast var jag där i fem dagar tillsammans med en fotograf, för att dokumentera och ta fram underlag. Förhoppningsvis kan vi göra insatser där redan i höst. Det första vi behöver hjälpa till med är medicinsk utrustning och mest akut behöver man en fungerande inhalator.

– Jag har besökt flera verksamheter och ett annat projekt som är intressant är en kvinna som startat och driver en form av kvinnojour i Tetovo, helt på egen hand utan hjälp av staten. Där finns ett femtiotal kvinnor som flytt från våld i nära relationer och som inte kan försörja sig. Där skulle vi vilja vara med och bygga upp verksamheten, säger Sabina Grubbeson.

Bild: Joakim Roos

På plats med öppna ögon

När jag går mellan avdelningarna på Special Institution Demir Kapija ställer jag mig frågan; Hur är det möjligt att det ser ut såhär för människor som redan har det svårt?

Situationen är komplex och det finns inget enkelt svar på frågan men en sak är säker. Ingen skall behöva leva såhär. Vi befinner oss i södra Makedonien på en institution för 230 människor med flera olika funktionshinder.

Vi går från rum till rum i den jättelika anläggningen och möter hopplöshet och misär. Rummen är slitna, väggar och golv vittrar sönder av lång tid utan underhåll. Fukt och smuts tillsammans med stekhet sommar, iskall vinter och dålig isolering har gjort sitt med tiden. Vatten och avlopp är på upphällningen, värme och elektricitet är bristfällig och endast några få glödlampor hänger i trådar här och där. Jag kan bara fantisera om hur det är att arbeta här på natten. De badrum och toaletter vi ser här har jag svårt att sätta ord på. Kakel på golv, väggar och badkar har spruckit sönder och toaletter och tvättställ är trasiga, spruckna och ur funktion. Man förstår att det måste vara en konst att hålla rent här då avloppen gapar öppet och många av badrummen saknar både toaletter, tvättställ och kranar. Efter ett tag förstår vi att många också går utomhus och gör sina behov i brist på resurser inomhus.

Människorna som arbetar här är hjältar. Hur gör man för att orka med det här varje dag, utan resurser. Att se människor tyna bort i den här misären. Jag pratar med en vårdare som lägger handen på hjärtat och säger: ”Det här är min verklighet, vi håller dem vid liv. Vi gör vad vi kan med det vi har. Vad skall jag göra? Jag älskade mitt jobb de första åren, nu skär det av smärta i min själ.” Han fortsätter: ”Det är tungt, vissa dagar orkar jag inte. Man tappar inspirationen, det känns hopplöst, då arbetar jag inte.”

Vad gör du för att orka med det här? Han fortsätter: ”Ser du grinden där, när jag går ut genom den då lämnar jag kvar allting här och går hem, för hur skall jag annars orka? Nästa dag när jag går in genom grinden igen så är det tillbaka, ångesten, uppgivenheten och depressionen som finns här.”

Så ser jag mig omkring på människorna som lever här, dag efter dag, år efter år. De som aldrig går ut genom grinden. De som är bundna till ett liv här för att dom har ett handikapp, eller en diagnos som gör dem utdömda från samhället och många gånger också avvisade från sin familj. Hur orkar dom? Dom sover här i järnsängar tätt ihop i kala betongrum utan personliga tillhörigheter. I kläder som nästan inte håller ihop, många är utan skor. Med tänder som ruttnar bort och alla med rakat huvud av hygieniska skäl. Under de dagar när vi är här får man bönsoppa och vitkål, samma varje dag, många är så magra jag vet inte om det är sjukdom eller näringsbrist. På innergården sitter en blind kvinna hopkrupen. Hon är blek och mager. Mer kan jag inte säga om henne då en klump växer i min mage och mina ord tar slut. De här är människorna med olika funktionshinder som göms undan och förvaras på institutioner i Europa.

Loza Foundation vill vara en röst för den här människorna. Vi vill berätta och förändra situationen för dem som lever i den här hopplösheten. Vi vill medverka till att skapa möjligheter till en värdig livssituation för dem som bor här och ge resurser till dem som arbetar här så att dom kan känna inspiration i sitt arbete.

Loza Foundation startar upp sitt första projekt i Demir Kapija hösten 2017.

Text och bild: Sabina Grubbeson